Ett lyckligt barn i ett olyckligt hem. 
Mina föräldrar skilde sig när jag var 8 år gammal. Ganska snart träffade båda mina föräldrar nya partners som de flyttade ihop med. När jag började gymnasiet valde jag att bo hos mamma på heltid. Hemma hos pappa vibrerade luften av ångest. Jag valde bort det, men framför allt valde jag kontroll. Jag valde att bo hos min mamma för att kunna kontrollera vad som hände där. Jag kände att jag behövde veta vad Han gjorde. Hur Han mådde. Hur mycket Han drack. 
 
Det är nu det blir svårt på riktigt. Det är nu historien blir osammanhängande. Nu går vi över till minnesfragment. Hemma hos min mamma och Honom stod luften stilla. Så fort Han och jag var under samma tak uppstod en stämning som det gick att skära igenom med kniv. Vi skrek inte på varandra. Vi slogs inte. Det var ett tyst krig. En psykologisk misshandel. Varenda dörr som stängdes och varenda glas som ställdes ner innehöll ett budskap. Han lärde mig att vara knäpptyst även när jag var ensam hemma. Han lärde mig att vara på helspänn. Alltid. Han lärde mig att alltid förutspå alla tänkbara scenarion. Vad som helst kan hända hela tiden. Han flyttade in när jag var 10 år gammal. Det är här min GAD grundas. 
 
Jag började googla hans mediciner. Lärde mig om olika lugnande, sömntabletter och antidepressiva tabletter. Jag höll koll på alla hans vinboxar. Hur mycket de vägde. Varje dag när jag kom hem efter skolan kunde jag känna på doften i hallen hur kvällen skulle bli. Har han gått upp ur sängen idag? Hur bakis är han? Är han hemma? Är han manisk eller depressiv? Behöver jag städa upp något?
 
Jag röjde ofta undan efter honom. För mammas skull. För att hon inte skulle bli ledsen. Jag bar skulden över att hon fick kämpa så hårt. Jag bar skulden över att Han mådde så dåligt. Jag bar skulden över att Hans barn var så konstiga. Jag bar skulden över att mina syskon mådde dåligt. Han slutade vara vuxen. Och jag slutade vara barn. 

Ett lyckligt barn - del 5

Allmänt Kommentera
Ett lyckligt barn i ett olyckligt hem. 
Mina föräldrar skilde sig när jag var 8 år gammal. Ganska snart träffade båda mina föräldrar nya partners som de flyttade ihop med. När jag började gymnasiet valde jag att bo hos mamma på heltid. Hemma hos pappa vibrerade luften av ångest. Jag valde bort det, men framför allt valde jag kontroll. Jag valde att bo hos min mamma för att kunna kontrollera vad som hände där. Jag kände att jag behövde veta vad Han gjorde. Hur Han mådde. Hur mycket Han drack. 
 
Det är nu det blir svårt på riktigt. Det är nu historien blir osammanhängande. Nu går vi över till minnesfragment. Hemma hos min mamma och Honom stod luften stilla. Så fort Han och jag var under samma tak uppstod en stämning som det gick att skära igenom med kniv. Vi skrek inte på varandra. Vi slogs inte. Det var ett tyst krig. En psykologisk misshandel. Varenda dörr som stängdes och varenda glas som ställdes ner innehöll ett budskap. Han lärde mig att vara knäpptyst även när jag var ensam hemma. Han lärde mig att vara på helspänn. Alltid. Han lärde mig att alltid förutspå alla tänkbara scenarion. Vad som helst kan hända hela tiden. Han flyttade in när jag var 10 år gammal. Det är här min GAD grundas. 
 
Jag började googla hans mediciner. Lärde mig om olika lugnande, sömntabletter och antidepressiva tabletter. Jag höll koll på alla hans vinboxar. Hur mycket de vägde. Varje dag när jag kom hem efter skolan kunde jag känna på doften i hallen hur kvällen skulle bli. Har han gått upp ur sängen idag? Hur bakis är han? Är han hemma? Är han manisk eller depressiv? Behöver jag städa upp något?
 
Jag röjde ofta undan efter honom. För mammas skull. För att hon inte skulle bli ledsen. Jag bar skulden över att hon fick kämpa så hårt. Jag bar skulden över att Han mådde så dåligt. Jag bar skulden över att Hans barn var så konstiga. Jag bar skulden över att mina syskon mådde dåligt. Han slutade vara vuxen. Och jag slutade vara barn. 

Ångest. Vet inte varför. Har inte känt såhär på länge nu. Tänker att det är nyttigt att bli påmind om hur jag mådde för inte allt för länge sedan. Men jobbigt är det. Hittar plötsligt ingen väg ut. Som att snurras runt i ett hjul av ångest. Inte hitta ut. Varför blir det så svårt att formulera sig? 

Ångesten hälsar på

Allmänt Kommentera

Ångest. Vet inte varför. Har inte känt såhär på länge nu. Tänker att det är nyttigt att bli påmind om hur jag mådde för inte allt för länge sedan. Men jobbigt är det. Hittar plötsligt ingen väg ut. Som att snurras runt i ett hjul av ångest. Inte hitta ut. Varför blir det så svårt att formulera sig? 

Ett lyckligt barn som blev en olycklig tonåring. Jag kommer att hoppa fram till min gymnasietid nu. Hemma var det kaos och jag försökte vara hemma så lite som möjligt under de här åren. De första två åren spenderade jag all ledig tid i stallet tillsammans med A, L och J. Det sista året på gymnasiet slutade jag rida och var hemma hos M istället. Jag satt uppe om kvällarna hemma hos M och väntade tills jag trodde att Han hade gått och lagt sig. Mer om det senare. 
 
Först ska jag berätta om när jag började gymnasiet. Jag kände ingen. Jag visste att jag skulle gå i samma klass som L:s största fiende. Annars kände jag inte till en enda person. Men första dagarna verkade allt helt ok. Ganska snabbt blev jag kompis med Y. Hon var supersocial, snäll, trevlig och anorektiker. Hon var på väg att bli frisk och i takt med att hon gick upp till en normalvikt försvann hon från mig. Vi var vänner så länge hon behövde mig. Samtidigt märkte jag att L:s ovän C verkade som en bra person trots allt jag hört. Idag är C en av mina bästa vänner. Min vänskap med C är ett bevis på att människor kan vara värda en andra chans. 
 
Annars var gymnasiet ganska kaotiskt det med. Min klass bestod av 30 stycken extremt ambitiösa elever som var vana vid att få MVG i allt. Lärarna var vana vid att deras elever fick MVG i allt. Kraven var enormt höga. Vi stressade varandra. Några i min klass började gråta över ett MVG - på ett prov. En vanlig lektion kunde se ut såhär: F satt som vanligt knäpptyst någonstans i mitten och tokglodde rakt ut i luften. Bakom honom satt jag och A och skrattade hysteriskt åt något. Bredvid oss satt H i sin haschdimma. På vår andra sida satt "coola gänget" och tröstade E som hade blivit slagen av sin kille. Längst fram satt J och J och knaprade kex (eftersom de hade magsår). I klassen fanns också O var syster var psykotisk, anorektiska Y och E vars mamma nyligen tagit livet av sig. Jag överdriver inte ens. Och det här var det jag visste om. Ca fem minuter för sent kommer vår mentor in i klassrummet, ställer sig längst fram och säger att hon är lite trött. Och där börjar hon gråta. 
 
Gymnasiet var kaos. Hemma var kaos. Mer om det i nästa del. 

Ett lyckligt barn - del 4

Allmänt Kommentera
Ett lyckligt barn som blev en olycklig tonåring. Jag kommer att hoppa fram till min gymnasietid nu. Hemma var det kaos och jag försökte vara hemma så lite som möjligt under de här åren. De första två åren spenderade jag all ledig tid i stallet tillsammans med A, L och J. Det sista året på gymnasiet slutade jag rida och var hemma hos M istället. Jag satt uppe om kvällarna hemma hos M och väntade tills jag trodde att Han hade gått och lagt sig. Mer om det senare. 
 
Först ska jag berätta om när jag började gymnasiet. Jag kände ingen. Jag visste att jag skulle gå i samma klass som L:s största fiende. Annars kände jag inte till en enda person. Men första dagarna verkade allt helt ok. Ganska snabbt blev jag kompis med Y. Hon var supersocial, snäll, trevlig och anorektiker. Hon var på väg att bli frisk och i takt med att hon gick upp till en normalvikt försvann hon från mig. Vi var vänner så länge hon behövde mig. Samtidigt märkte jag att L:s ovän C verkade som en bra person trots allt jag hört. Idag är C en av mina bästa vänner. Min vänskap med C är ett bevis på att människor kan vara värda en andra chans. 
 
Annars var gymnasiet ganska kaotiskt det med. Min klass bestod av 30 stycken extremt ambitiösa elever som var vana vid att få MVG i allt. Lärarna var vana vid att deras elever fick MVG i allt. Kraven var enormt höga. Vi stressade varandra. Några i min klass började gråta över ett MVG - på ett prov. En vanlig lektion kunde se ut såhär: F satt som vanligt knäpptyst någonstans i mitten och tokglodde rakt ut i luften. Bakom honom satt jag och A och skrattade hysteriskt åt något. Bredvid oss satt H i sin haschdimma. På vår andra sida satt "coola gänget" och tröstade E som hade blivit slagen av sin kille. Längst fram satt J och J och knaprade kex (eftersom de hade magsår). I klassen fanns också O var syster var psykotisk, anorektiska Y och E vars mamma nyligen tagit livet av sig. Jag överdriver inte ens. Och det här var det jag visste om. Ca fem minuter för sent kommer vår mentor in i klassrummet, ställer sig längst fram och säger att hon är lite trött. Och där börjar hon gråta. 
 
Gymnasiet var kaos. Hemma var kaos. Mer om det i nästa del.