Hur ska jag ta mig igenom helgen? Varenda timme är en plåga. Är så ensam i det här. M är borta. När jag mår som allra sämst är M som regel borta. Det gör så ont. Funderar på psykakuten, men så dåligt mår jag väl inte? Vad ska de göra? Om jag inte mår bättre på måndag ringer jag psykologen. Men är kluven till det också. Vi har bara en gång kvar. Ska jag verkligen "slösa" den gången nu? Samtidigt, det är nu jag verkligen behöver den. 
 
Jag kan inte tänka klart. Jag kan inte formulera mig. Jag har rasat rakt ner i det helvete jag levde i förr. Jag blir lika förvånad varje gång. 

Att må riktigt dåligt

Allmänt En kommentar
Hur ska jag ta mig igenom helgen? Varenda timme är en plåga. Är så ensam i det här. M är borta. När jag mår som allra sämst är M som regel borta. Det gör så ont. Funderar på psykakuten, men så dåligt mår jag väl inte? Vad ska de göra? Om jag inte mår bättre på måndag ringer jag psykologen. Men är kluven till det också. Vi har bara en gång kvar. Ska jag verkligen "slösa" den gången nu? Samtidigt, det är nu jag verkligen behöver den. 
 
Jag kan inte tänka klart. Jag kan inte formulera mig. Jag har rasat rakt ner i det helvete jag levde i förr. Jag blir lika förvånad varje gång. 
Har tvekat så mycket om jag ska använda #metoo. Först kände jag mig lite utanför. Precis alla kvinnor verkade ha blivit utsatta för sexuella trakasserier. Men det hade väl ändå aldrig jag? 
 
Sekunden efter kom alla minnen tillbaka. Med minnen kom skam. 
För även om alla andra vågar ställa sig upp och berätta. Så vågar inte jag. Samma rädsla nu som när det faktiskt hände. Rädd att mina erfarenheter ska förminskas. Rädd att min historia inte är illa nog.  
 
Kanske kommer du tänka så när du läst det här inlägget. För nej, jag kommer inte att berätta om det allra värsta. Jag vågar inte det. Inte idag. Jag vågar berätta om alla de gånger män lagt en hand på min rumpa. Jag vågar berätta om de gånger män har "råkat" nudda mina bröst. Jag vågar berätta om killen på gymnasiet som tryckte in mig i ett hörn och torrjuckade mot mig. Jag vågar berätta om pojkarna i skolan som tvångspussade oss tjejer. Jag vågar berätta om alla män som i slutet av en katastrofal dejt tvångskysst mig. Risken med att berätta sånt som bara svider lite är att folk tror att en har berättat allt. Kanske räcker det så. Bara det faktum att jag gått runt och trott att alla dessa erfarenheter inte räknas som sexuella övergrepp är helt vidrigt. Jag har på riktigt inte förstått att alla dessa män faktiskt gjort fel. Jag har på riktigt inte förstått att min kropp är min, inte deras. 
Därför är #metoo viktig. Men precis som vi inte måste stå ut med mäns händer så måste vi heller inte berätta. Vi måste ingenting. 
Det allra värsta behåller jag för mig själv. Än så länge vet bara han och jag. 
 
Än så länge skyddar jag honom. Jag vet att det är fel.
Men jag vägrar straffa mig själv för det. Också. 

Att använda #metoo

Allmänt Kommentera
Har tvekat så mycket om jag ska använda #metoo. Först kände jag mig lite utanför. Precis alla kvinnor verkade ha blivit utsatta för sexuella trakasserier. Men det hade väl ändå aldrig jag? 
 
Sekunden efter kom alla minnen tillbaka. Med minnen kom skam. 
För även om alla andra vågar ställa sig upp och berätta. Så vågar inte jag. Samma rädsla nu som när det faktiskt hände. Rädd att mina erfarenheter ska förminskas. Rädd att min historia inte är illa nog.  
 
Kanske kommer du tänka så när du läst det här inlägget. För nej, jag kommer inte att berätta om det allra värsta. Jag vågar inte det. Inte idag. Jag vågar berätta om alla de gånger män lagt en hand på min rumpa. Jag vågar berätta om de gånger män har "råkat" nudda mina bröst. Jag vågar berätta om killen på gymnasiet som tryckte in mig i ett hörn och torrjuckade mot mig. Jag vågar berätta om pojkarna i skolan som tvångspussade oss tjejer. Jag vågar berätta om alla män som i slutet av en katastrofal dejt tvångskysst mig. Risken med att berätta sånt som bara svider lite är att folk tror att en har berättat allt. Kanske räcker det så. Bara det faktum att jag gått runt och trott att alla dessa erfarenheter inte räknas som sexuella övergrepp är helt vidrigt. Jag har på riktigt inte förstått att alla dessa män faktiskt gjort fel. Jag har på riktigt inte förstått att min kropp är min, inte deras. 
Därför är #metoo viktig. Men precis som vi inte måste stå ut med mäns händer så måste vi heller inte berätta. Vi måste ingenting. 
Det allra värsta behåller jag för mig själv. Än så länge vet bara han och jag. 
 
Än så länge skyddar jag honom. Jag vet att det är fel.
Men jag vägrar straffa mig själv för det. Också. 
Jag vet inte vad som händer med mig. Tankar, känslor och minnen rusar runt inuti. Jag är tillbaka i mitt barndomshem. Känslan är exakt samma. Minnesbilderna har fått skärpa. Jag kan inte titta åt ett annat håll. 
 
Jag minns hans doft. Minns hur jag kände efter varje dag när jag kom hem från skolan. Hade han duschat? Hade han hoppat över duschen och försökt parfymera bort doften av svett, ångest och bakfylla? Hade han inte lämnat sängen alls idag? Hur mycket har han druckit?
 
Jag minns hans händer. Minns hans platta fingrar. Jag minns hans nakna fötter. Minns hans kalsonger. De bara benen. Jag minns hans brännskadade rygg. Jag minns hans bröst. Hans mage. Jag minns allt. Alla detaljer jag önskar att jag aldrig sett. Minns jag. 
 
Jag kan inte värja mig. Inte då och inte nu. 
Plötsligt hade hela min värld vänts upp och ner. Och jag visste att det var fel. Varenda cell i mig skrek att allt var fel. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte lämna. Men jag kunde inte heller stanna. Att vara maktlös är inte ett problem förrän du hade behövt makten. Det skrämmer mig att vuxenvärlden kunde göra så mot mig. Betyder det att jag kommer kunna göra så mot mina barn? 

Att önska att jag kunde glömma

Allmänt Kommentera
Jag vet inte vad som händer med mig. Tankar, känslor och minnen rusar runt inuti. Jag är tillbaka i mitt barndomshem. Känslan är exakt samma. Minnesbilderna har fått skärpa. Jag kan inte titta åt ett annat håll. 
 
Jag minns hans doft. Minns hur jag kände efter varje dag när jag kom hem från skolan. Hade han duschat? Hade han hoppat över duschen och försökt parfymera bort doften av svett, ångest och bakfylla? Hade han inte lämnat sängen alls idag? Hur mycket har han druckit?
 
Jag minns hans händer. Minns hans platta fingrar. Jag minns hans nakna fötter. Minns hans kalsonger. De bara benen. Jag minns hans brännskadade rygg. Jag minns hans bröst. Hans mage. Jag minns allt. Alla detaljer jag önskar att jag aldrig sett. Minns jag. 
 
Jag kan inte värja mig. Inte då och inte nu. 
Plötsligt hade hela min värld vänts upp och ner. Och jag visste att det var fel. Varenda cell i mig skrek att allt var fel. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte lämna. Men jag kunde inte heller stanna. Att vara maktlös är inte ett problem förrän du hade behövt makten. Det skrämmer mig att vuxenvärlden kunde göra så mot mig. Betyder det att jag kommer kunna göra så mot mina barn?