Den bästa tiden i våra liv
just nu
Barndomen. Ungdomen. Skoltiden. Oskulden och bekymmersfriheten. Tiden som skulle varit den bästa i våra liv. Tiden vi skulle ta vara på. Njuta så länge den varade. Ni njöt. Ni skrattade. Ni levde.


Men vi andra då? Vi som inte kunde njuta? Vi som var fångar i bekymmer. Tyngda av livet. Och dessutom blev vi uppmanade att njuta av det. 

Jag vägrar längta tillbaka till tiden då mina problem saknade ord. Då mina problem trycktes ner till en enda grå massa i magen. Tiden då jag inte visste varför livet kändes svårt. Tiden då jag inte visste varför jag inte fick luft. Jag vägrar längta tillbaka till mitt idylliska barndomshem. Jag vägrar längta tillbaka till tiden då absolut inga vuxna fanns i mitt liv. Då när jag var som minst. Räddast. Jag vägrar längta tillbaka till tiden då vi var odiagnostiserade. Obehandlade. Tiden före föreståelse. 

Och aldrig ska du bli lämnad ensam. Aldrig ska du känna dig oviktig och oälskad. Min fina lilla pojke. Du som inte finns ännu. Men jag har bestämt mig. Du kommer att finnas. Jag längtar efter dig. 

Den bästa tiden i våra liv

Allmänt Kommentera

Den bästa tiden i våra liv
just nu
Barndomen. Ungdomen. Skoltiden. Oskulden och bekymmersfriheten. Tiden som skulle varit den bästa i våra liv. Tiden vi skulle ta vara på. Njuta så länge den varade. Ni njöt. Ni skrattade. Ni levde.


Men vi andra då? Vi som inte kunde njuta? Vi som var fångar i bekymmer. Tyngda av livet. Och dessutom blev vi uppmanade att njuta av det. 

Jag vägrar längta tillbaka till tiden då mina problem saknade ord. Då mina problem trycktes ner till en enda grå massa i magen. Tiden då jag inte visste varför livet kändes svårt. Tiden då jag inte visste varför jag inte fick luft. Jag vägrar längta tillbaka till mitt idylliska barndomshem. Jag vägrar längta tillbaka till tiden då absolut inga vuxna fanns i mitt liv. Då när jag var som minst. Räddast. Jag vägrar längta tillbaka till tiden då vi var odiagnostiserade. Obehandlade. Tiden före föreståelse. 

Och aldrig ska du bli lämnad ensam. Aldrig ska du känna dig oviktig och oälskad. Min fina lilla pojke. Du som inte finns ännu. Men jag har bestämt mig. Du kommer att finnas. Jag längtar efter dig. 

Jag jobbar

Alltså lever jag 

Jobb

Allmänt Kommentera

Jag jobbar

Alltså lever jag 

Ett lyckligt barn i ett olyckligt hem. 
Mina föräldrar skilde sig när jag var 8 år gammal. Ganska snart träffade båda mina föräldrar nya partners som de flyttade ihop med. När jag började gymnasiet valde jag att bo hos mamma på heltid. Hemma hos pappa vibrerade luften av ångest. Jag valde bort det, men framför allt valde jag kontroll. Jag valde att bo hos min mamma för att kunna kontrollera vad som hände där. Jag kände att jag behövde veta vad Han gjorde. Hur Han mådde. Hur mycket Han drack. 
 
Det är nu det blir svårt på riktigt. Det är nu historien blir osammanhängande. Nu går vi över till minnesfragment. Hemma hos min mamma och Honom stod luften stilla. Så fort Han och jag var under samma tak uppstod en stämning som det gick att skära igenom med kniv. Vi skrek inte på varandra. Vi slogs inte. Det var ett tyst krig. En psykologisk misshandel. Varenda dörr som stängdes och varenda glas som ställdes ner innehöll ett budskap. Han lärde mig att vara knäpptyst även när jag var ensam hemma. Han lärde mig att vara på helspänn. Alltid. Han lärde mig att alltid förutspå alla tänkbara scenarion. Vad som helst kan hända hela tiden. Han flyttade in när jag var 10 år gammal. Det är här min GAD grundas. 
 
Jag började googla hans mediciner. Lärde mig om olika lugnande, sömntabletter och antidepressiva tabletter. Jag höll koll på alla hans vinboxar. Hur mycket de vägde. Varje dag när jag kom hem efter skolan kunde jag känna på doften i hallen hur kvällen skulle bli. Har han gått upp ur sängen idag? Hur bakis är han? Är han hemma? Är han manisk eller depressiv? Behöver jag städa upp något?
 
Jag röjde ofta undan efter honom. För mammas skull. För att hon inte skulle bli ledsen. Jag bar skulden över att hon fick kämpa så hårt. Jag bar skulden över att Han mådde så dåligt. Jag bar skulden över att Hans barn var så konstiga. Jag bar skulden över att mina syskon mådde dåligt. Han slutade vara vuxen. Och jag slutade vara barn. 

Ett lyckligt barn - del 5

Allmänt Kommentera
Ett lyckligt barn i ett olyckligt hem. 
Mina föräldrar skilde sig när jag var 8 år gammal. Ganska snart träffade båda mina föräldrar nya partners som de flyttade ihop med. När jag började gymnasiet valde jag att bo hos mamma på heltid. Hemma hos pappa vibrerade luften av ångest. Jag valde bort det, men framför allt valde jag kontroll. Jag valde att bo hos min mamma för att kunna kontrollera vad som hände där. Jag kände att jag behövde veta vad Han gjorde. Hur Han mådde. Hur mycket Han drack. 
 
Det är nu det blir svårt på riktigt. Det är nu historien blir osammanhängande. Nu går vi över till minnesfragment. Hemma hos min mamma och Honom stod luften stilla. Så fort Han och jag var under samma tak uppstod en stämning som det gick att skära igenom med kniv. Vi skrek inte på varandra. Vi slogs inte. Det var ett tyst krig. En psykologisk misshandel. Varenda dörr som stängdes och varenda glas som ställdes ner innehöll ett budskap. Han lärde mig att vara knäpptyst även när jag var ensam hemma. Han lärde mig att vara på helspänn. Alltid. Han lärde mig att alltid förutspå alla tänkbara scenarion. Vad som helst kan hända hela tiden. Han flyttade in när jag var 10 år gammal. Det är här min GAD grundas. 
 
Jag började googla hans mediciner. Lärde mig om olika lugnande, sömntabletter och antidepressiva tabletter. Jag höll koll på alla hans vinboxar. Hur mycket de vägde. Varje dag när jag kom hem efter skolan kunde jag känna på doften i hallen hur kvällen skulle bli. Har han gått upp ur sängen idag? Hur bakis är han? Är han hemma? Är han manisk eller depressiv? Behöver jag städa upp något?
 
Jag röjde ofta undan efter honom. För mammas skull. För att hon inte skulle bli ledsen. Jag bar skulden över att hon fick kämpa så hårt. Jag bar skulden över att Han mådde så dåligt. Jag bar skulden över att Hans barn var så konstiga. Jag bar skulden över att mina syskon mådde dåligt. Han slutade vara vuxen. Och jag slutade vara barn.