Orostankar

Kommentera
På många sätt mår jag bättre. Det var längesedan jag satt och uppdaterade Minds chattsida en hel kväll i desperata försök att få prata med någon. Det var längesedan jag ringde psykakuten. Det var längesedan jag låg på golvet och skrek i panik. Det var längesedan alla dagar bestod av en pillerdimma. Det var längesedan dessa dagar följdes av kvällar av alkohol- och pillerdimma. 
 
Idag är jag klar i huvudet och känslan är oftast helt ok. Livet är helt ok. Med utflykter nere i mörkret. Och utflykter till något som jag tror är det folk kallar lycka. Jag är mer i utforksande och mindre i hot och beredskap. 
 
Men rädslan finns kvar. Rädslan för att aldrig någonsin bli kär på riktigt. Rädslan för att aldrig hitta en man att dela mitt liv med. Rädslan för att aldrig bli lycklig. Rädslan för att aldrig ha ett jobb jag verkligen trivs med. Rädslan för ensamhet. Om jag bara hade någon försäkring om att rädslan är obefogad. Om jag bara visste att det kommer att bli bra. Då tror jag att jag hade kunnat stå ut bättre. Att det skulle göra mindre ont. Kanske skulle jag kunna njuta av ensamheten nu. Och jag vet att detta är en orostanke. Jag vet att detta är GAD. Att den kontroll jag vill nå är en destruktiv strategi som i förlängningen skapar mer oro. Jag vet. Jag sitter här jag vet det. Vad ska jag göra med det nu då?