Rörigt.

Kommentera
Det är så lätt hänt att glömma bort allt jag gör. Allt som är exponeringar. Allt vardagligt som för mig är strider. Allt som jag kämpar med. Det som ni gör utan att det tar någon energi. Det gör mig så trött. Och jag glömmer bort att min GAD snor energi. Hela tiden. Så när jag är trött blandar jag ihop trötthet med nedstämdhet. Sen börjar jag överanalysera nedstämdheten och tror plötsligt att jag rasat rakt ner i depressionen igen. Och jag är så rädd för den. Jag är så rädd för att må så dåligt igen. Jag vet att risken är stor att jag någon gång i livet mår så dåligt igen. Men det behöver inte vara nu. Och här kommer klyschan; jag är starkare nu. Det är okej att vara trött efter en intensiv jobbvecka. Dessutom är mitt liv inte riktigt på plats. Jag är ensam. Min familj gör mig illa. De har knutit mig nära och förhindrat att jag skapar en egen familj samtidigt som de gör mig illa. Nu när jag frigör mig från det blir jag så ensam. Mina vänner är fina, men för långt borta. Min närmsta vän... Jag vet inte. Ibland känns det destruktivt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan den här personen. Jag har klamrat mig fast och du har hållit min hand genom allt. Men gör du mig ont också? Mår jag bättre utan dig? Kanske ska jag flytta bort. Bygga upp ett eget liv. Eller är det att bli för självständig? Måste sluta tänka innan jag blir tokig.