Väntan på livet

Kommentera
I hela mitt liv har jag väntat. Väntat på att nästa steg ska vara avklarat. Väntat på att livet ska börja. Och varje era har innehållit en känsla av att jag borde njuta nu. Njuta av att vara barn. Njuta av ungdomen sålänge den varar. Men jag var aldrig ung. Och barndomen blev liksom avkapad alldeles för tidigt. Och helt ärligt. Livet har varit jävligt. Jag har varit med om saker som ingen någonsin borde vara med om. Saker som är ruttna inifrån och ut. Hur ska man kunna njuta när hela grunden är skakad? Hur ska man kunna njuta när raset aldrig slutar rasa? Jag har aldrig velat resa. Aldrig velat upptäcka världen. När jag var yngre skämdes jag för det. Alla ville resa. Så var det. Och ville du inte det så var du konstig. Men hur skulle jag våga resa när inte ens hemmet var tryggt? Så resorna jag gjort har varit fyllda av ångestmoment. Försök att ta kontroll. 
 
Och jag har klarat av livet. Jag är så duktig på att klara av saker. Klara av det sociala livet. Klara av ett gäng fritidsaktiviteter. Och klara av skolan. Jag har klarat av det, och jag har gjort det bra. Men jag har inte njutit. För livet är inget att klara av. När vi hamnar i det där med att bara klara saker så blir hela livet en tråkig checklista. Helt fri från njutning, nyfikenhet och utforskande. Jag håller på att lära mig det. Och det är spännande.