Att ha PTSD

En kommentar
Jag ville inte sluta skriva. Jag ville inte lämna dig i ovisshet. Jag skäms för att jag inte har hört av mig. Låtit dig veta. Mitt skrivande har alltid gått i perioder. Har alltid varit mitt sätt att ta mig igenom det allra svåraste. Min livboj att klamra mig fast vid. Trötta metaforer, jag vet. På ett sätt är det märkligt att skrivkrampen kom nu. Alla andra livbojar (har man väl börjat med en trött metafor kan man lika gärna fortsätta) har sjunkit. Som du nog förstod så rasade allt för några månader. Jag har fortfarande inte förstått vidden av katastrofen. Sakta sjunker det in. Sakta och på tok för snabbt. Jag önskar att jag kunde skriva mig igenom det här. Att du kunde få följa med på min resa. Att vi kunde hjälpas åt. Jag kommer inte lämna dig. Jag kommer fortsätta skriva. Men du kommer nog inte få läsa om det allra svåraste just nu. Det kanske kommer en framtid då jag vågar. "Men man börjar inte med att tacka den som dyker upp vid vaken. Man försäkrar sig om att man har ett ordentligt tag först."
 
1 Johanna:

skriven

jag har oroat mig och kollat in din blogg i hopp om att du skulle ge något livstecken. om bara någon mening men förstår hur det är när allt är hopplöst och inga ord kan riktigt beskriva. skriv det du orkar och pressa dig inte för hårt. styrkekramar!

Svar: Tack fina fina du! Det värmer verkligen! Kram!
viskningen.blogg.se