Tioåringen. Är det dig jag letar efter? 
 
Har funderat på varför min inre tioåring är en kille, när jag aldrig tvivlat på att jag själv är kvinna?
Visst kan man tänka fler kön och det behöver inte vara svart eller vitt. Vi är komplexa och kanske har vi alla lite av allt i oss? Jag är inte insatt nog för att uttala mig känner jag. Men tanken. Varför så nära till starka känslor om tioåringen? Tanken är väl att han ska vara jag? Att det är en genväg till självmedkännande?
 
Är det här bara ett hopp om att han är på väg hit? 
Vet inte om det här blir begripligt. Jag förstår inte själv. Om du förstår får du gärna förklara för mig. För jag är vilse.

Vilse

Allmänt Kommentera
Tioåringen. Är det dig jag letar efter? 
 
Har funderat på varför min inre tioåring är en kille, när jag aldrig tvivlat på att jag själv är kvinna?
Visst kan man tänka fler kön och det behöver inte vara svart eller vitt. Vi är komplexa och kanske har vi alla lite av allt i oss? Jag är inte insatt nog för att uttala mig känner jag. Men tanken. Varför så nära till starka känslor om tioåringen? Tanken är väl att han ska vara jag? Att det är en genväg till självmedkännande?
 
Är det här bara ett hopp om att han är på väg hit? 
Vet inte om det här blir begripligt. Jag förstår inte själv. Om du förstår får du gärna förklara för mig. För jag är vilse.
Han kom gående mot mig på gatan idag när jag skulle handla mat. Samma lidande ansiktsuttryck. Samma tunna hår. Samma röda och mosiga ansikte. Ett gäng kilo tyngre och en rullator. Det var inte han. Men det spelade ingen roll. För min reaktion hade redan startat. Andningen som slutade vara självklar. Hjärtat som slog. En enda vilja. Att få fly. Och varje gång blir jag lika förvånad. Förvånad över hans makt över mig. Förvånad över att jag fortfarande är tio år gammal. Förvånad över att jag ännu inte är fri. Han kan fortfarande skada mig. För jag tror fortfarande att jag har skadat honom. 

Historien knackar på

Allmänt Kommentera
Han kom gående mot mig på gatan idag när jag skulle handla mat. Samma lidande ansiktsuttryck. Samma tunna hår. Samma röda och mosiga ansikte. Ett gäng kilo tyngre och en rullator. Det var inte han. Men det spelade ingen roll. För min reaktion hade redan startat. Andningen som slutade vara självklar. Hjärtat som slog. En enda vilja. Att få fly. Och varje gång blir jag lika förvånad. Förvånad över hans makt över mig. Förvånad över att jag fortfarande är tio år gammal. Förvånad över att jag ännu inte är fri. Han kan fortfarande skada mig. För jag tror fortfarande att jag har skadat honom. 
Jag har haft semester nu i två veckor. Jag var rädd att jag skulle isolera mig och bli destruktiv. Den oron var obefogad. Det har faktiskt gått bra. Nu är jag istället rädd för jobbet som börjar imorgon. Allt som jag behövde vila ifrån ska jag nu tillbaka till. Orkar jag? Håller mitt knä? När jag gick på semester hade jag sagt ifrån till två kollegor som under flera månader tryckt ner mig. Det känns skönt att jag och några andra stod upp för mig i det. Att säga att det faktiskt inte är okej. Och att få medhåll. Men jag har i hela mitt liv blivit straffad när jag stått upp för mig själv. Och ingen har någonsin stått upp för mig. Jag hoppas att jag slipper straff den här gången. Att det faktiskt leder någonstans. Att det blir bättre. Vidare var jag väldigt arg under min sista vecka på jobbet innan semester. Förstod inte varför förrän jag pratade med min läkare som sa att det händer ibland när man ökar Mirtazapinet. Skönt att kunna förklara det med kemi istället för att jag, som jag trodde, tröttnat på människor. Att jag helt tappat tålamodet. För att vara nyfiken på människor och ha ett stort tålamod är något av det viktigaste på mitt jobb. Håll tummarna för att allt ordnar sig på jobbet!

Jobba!

Allmänt Kommentera
Jag har haft semester nu i två veckor. Jag var rädd att jag skulle isolera mig och bli destruktiv. Den oron var obefogad. Det har faktiskt gått bra. Nu är jag istället rädd för jobbet som börjar imorgon. Allt som jag behövde vila ifrån ska jag nu tillbaka till. Orkar jag? Håller mitt knä? När jag gick på semester hade jag sagt ifrån till två kollegor som under flera månader tryckt ner mig. Det känns skönt att jag och några andra stod upp för mig i det. Att säga att det faktiskt inte är okej. Och att få medhåll. Men jag har i hela mitt liv blivit straffad när jag stått upp för mig själv. Och ingen har någonsin stått upp för mig. Jag hoppas att jag slipper straff den här gången. Att det faktiskt leder någonstans. Att det blir bättre. Vidare var jag väldigt arg under min sista vecka på jobbet innan semester. Förstod inte varför förrän jag pratade med min läkare som sa att det händer ibland när man ökar Mirtazapinet. Skönt att kunna förklara det med kemi istället för att jag, som jag trodde, tröttnat på människor. Att jag helt tappat tålamodet. För att vara nyfiken på människor och ha ett stort tålamod är något av det viktigaste på mitt jobb. Håll tummarna för att allt ordnar sig på jobbet!