Måndag. Morgon.

Kommentera

Klockan är 07.11. Det är måndag morgon. Vi är samma pendlargäng som alltid. Vi på perrong 4. Vi som väntar tillsammans. Här finns gamla skolkompisar. Konsekvensen av att vara den som stannar. Här finns gamla lärare som inte känner igen en längre. Konsekvensen av att åldras i olika takt. Här finns läkare. Här finns exets nya tjej. Här finns vänners föräldrar. Här finns psykologer. Här finns lärare. Här finns mannen som jag aldrig kan slita blicken från. Och jag vet aldrig varför. Är det hans runda glasögon? Hans raka hållning? Hans axellånga lockar som skiftar mellan grå och blå? Eller är det den orientaliska handväskan? Idag är det inget av det. Idag är det hans blick. Den som vilar på kvinnan mittemot. Där på andra sidan rälsen. Hon som tittar tillbaka på honom. Med en blick som lovar all kärlek och lite till. Hon är kort och vacker. Har samma magiska utstrålning som han. Så möts hennes handflator framför hennes bröst och hon bugar. Han gör likadant. De ler. 07.12. Han tittar ner. Sätter ena foten strax bakom den andra. Tar två steg bakåt. Ett framåt. Ett åt sidan. Jazzfingrar. Hon svarar. De ler. Ett finger upp. Två ner. Robotrörelser framåt. En hand bak. Hon svarar. Teckenspråk som bara de förstår. 07.13. Hon vinkar. Han hinner vinka tillbaka innan hennes tåg rullar in. Förtrollningen bruten. 07.14. Vårt tåg kommer. Han är nära nu. Och jag sneglar mot hans fingrar på telefonen. Han letar emojis. Hjärtan. Teckenspråk som vi alla förstår.