Att använda #metoo

Kommentera
Har tvekat så mycket om jag ska använda #metoo. Först kände jag mig lite utanför. Precis alla kvinnor verkade ha blivit utsatta för sexuella trakasserier. Men det hade väl ändå aldrig jag? 
 
Sekunden efter kom alla minnen tillbaka. Med minnen kom skam. 
För även om alla andra vågar ställa sig upp och berätta. Så vågar inte jag. Samma rädsla nu som när det faktiskt hände. Rädd att mina erfarenheter ska förminskas. Rädd att min historia inte är illa nog.  
 
Kanske kommer du tänka så när du läst det här inlägget. För nej, jag kommer inte att berätta om det allra värsta. Jag vågar inte det. Inte idag. Jag vågar berätta om alla de gånger män lagt en hand på min rumpa. Jag vågar berätta om de gånger män har "råkat" nudda mina bröst. Jag vågar berätta om killen på gymnasiet som tryckte in mig i ett hörn och torrjuckade mot mig. Jag vågar berätta om pojkarna i skolan som tvångspussade oss tjejer. Jag vågar berätta om alla män som i slutet av en katastrofal dejt tvångskysst mig. Risken med att berätta sånt som bara svider lite är att folk tror att en har berättat allt. Kanske räcker det så. Bara det faktum att jag gått runt och trott att alla dessa erfarenheter inte räknas som sexuella övergrepp är helt vidrigt. Jag har på riktigt inte förstått att alla dessa män faktiskt gjort fel. Jag har på riktigt inte förstått att min kropp är min, inte deras. 
Därför är #metoo viktig. Men precis som vi inte måste stå ut med mäns händer så måste vi heller inte berätta. Vi måste ingenting. 
Det allra värsta behåller jag för mig själv. Än så länge vet bara han och jag. 
 
Än så länge skyddar jag honom. Jag vet att det är fel.
Men jag vägrar straffa mig själv för det. Också.