Att avsluta det viktigaste man har

En kommentar
Du är så långt borta. Vart tog du vägen? 
Jag hör att du försöker. Men jag orkar inte. 
Du vill väl. Och jag blir bara arg. 
Jag har varit så rädd för att du ska lämna mig. Jag har varit så rädd för att du ska märka att jag inte är bra för dig. Jag märkte inte när det blev precis tvärt om. Jag vill inte träffa dig. Jag blir arg så fort du försöker komma nära. Du gör mig illa.
 
Här tar mina ord slut. Jag är livrädd för att förlora dig. Det borde väl betyda att jag behöver dig? Men hur ska jag vara med dig och samtidigt slippa? 
 
Är jag arg på dig för att du inte finns här? 
Är jag arg på dig för att du inte vuxit med mig?
Är jag arg på dig för att du bara upprepar samma gamla destruktiva mönster?
Eller är jag arg på dig för att du inte ger mig vad jag behöver?
 
Allt är så rörigt. Jag hatar att inte ha några svar. Att inte förstå. Jag hatar att jag inte kan kontrollera det här. Jag hatar att du är det viktigaste jag har. 
 
1 Hanna Karlsson:

skriven

Du skriver verkligen på ett gripande sätt. Hoppas att det löser sig. Kram

Svar: Tack ska du ha! Vad glad jag blir! Kram
viskningen.blogg.se