Att få bli omhändertagen

Kommentera
Idag blir det heldag i skolan. Förmiddagen blir nog rolig. Vi ska göra praktiska övningar, det brukar blir bra. Det är inte så tungt. Sen på eftermiddagen ska jag och två andra påbörja en uppsats som ska skrivas. Det känns helt ok. Uppsatser har blivit rutin för mig. Något som bara ska göras. Något som jag gör utan att det känns särskilt svårt eller jobbigt. Den här uppsatsen är liten och vi ska inte ens samla in eget material. Så skönt att slippa den mest omständliga biten. Så det blir nog bra. Känns skönt att veta att jag när jag kommer hem har all anledning att vara nöjd med mig själv. Det känns alltid bättre när jag faktiskt åstadkommit något under dagen. 
 
Ikväll ska jag äntligen prata med M. Samma M som jag skrev om för några dagar sedan. Som jag glidit ifrån. Jag har verkligen saknat M. Har försökt ringa några gånger utan att få svar. Känns inte alls dåligt mellan oss längre. Känner mig inte arg eller besviken längre. Kanske beror det på att vi inte pratat. Men jag saknar M. Saknaden efter M är fysisk. Jag vill bara vara nära. Bara få vara. Följa andetagen. Som att slippa allt ansvar. Som att inte ens behöva andas själv. För det är så vår relation är. Ibland får jag vara liten tillsammans med M. Ibland blir jag omhändertagen. Det är så helande. Jag får ta igen lite av den barndomen jag missade. Tioåringen får den omsorg jag ibland inte kan ge honom.