Att leva i KASAM

Kommentera
Jag drömde att jag var inlagd på ett psykiatriskt behandlingshem. En morgon när jag vaknade hade någon sprayat hela rummet och hela mig med rosa färg. Jag visste att det var en av mina medpatienter som hade gjort det. Jag hörde personalens samtal. De sa att det inte var meningen att jag skulle veta att jag hade det rosa rummet. Det rosa rummet fick den patient som mådde sämst. Hur skulle de göra nu för att ta hand om mig så bra som möjligt?
 
Drömmen var inte en mardröm. Det var en fin dröm. Alla var snälla. Personal och medpatienter. Min katt fick bo med mig. Alla förstod mig. Vi tog hand om varandra. Där fick jag gå i en känsla av att vara i ett sammanhang. KASAM. Känsla Av SAMmanhang. Det jag saknar i verkligheten. Kanske inte helt. Jag kan känna så i skolan och bland mina vänner. Men i mina sjukdomar är jag så ensam. Det känns som att ingen vet hur det är. Jag känner mig inte förstådd. Jag känner inte att jag någonsin får vila i det. Jag har aldrig pratat med någon som jag vet har GAD. Jag har aldrig pratat med någon som jag vet har kronisk ledvärk. Jag har nästan aldrig pratat med någon som lever med ångest. Jag vet att ni finns där någonstans. Var är ni?