Att leva med ett trauma

En kommentar
Det blev en tuff session hos psykologen igår. Hamnade i min historia. Plötsligt var jag tillbaka. Tillbaka i samma känsla av utsatthet. Samma känsla av kontrollförlust. Tårarna rann. Nu till skillnad från då. Men ångesten var densamma. Psykologen sa hans namn och jag tappade andan. Som att trycka på min rädsloknapp. 
 
Jag är rädd för hans doft
Jag är rädd för hans närvaro
Jag är rädd för att han finns kvar i våra liv
 
Men det är inte det värsta
 
Jag är rädd för hans spöke
Jag är rädd för att han har flyttat in i mig 
Jag är rädd för att jag märker att han påverkar mig även när han inte är närvarande
Rädslan för att möta honom fysiskt är ingenting jämfört med att möta honom inom mig. 
 
Jag är rädd för att han ska dö
Jag vet inte riktigt varför. 
Är det för att det skulle vara mitt fel?
Är det för att chansen att få ett erkännande från honom försvinner om han dör?
Jag vet att det inte är mitt fel. 
Jag vet att han absolut aldrig skulle erkänna. 
Så vad är det jag hoppas på?
 
1 Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

skriven

Att ta sig igenom sånt här är svårt... :/