Att minnas mörker

En kommentar
Idag är en sådan dag då jag bara vill ta lugnande, bygga ett bo under täcket och ligga där. Ömsom sovandes, ömsom nästan vaken. Märka att timmarna går. Märka att världen spinner vidare. Men det angår inte mig. För några månader sedan hade jag gjort precis det. För några månader sedan spenderade jag nästan varje dag i ett töcken av piller. För några månader sedan spenderades varje kväll i samma pillertöcken plus alkohol. Det är lurigt med lugnande. Jag märker inte att jag varit påverkad av dem förrän de går ur kroppen. När jag nu är fri från lugnande och inte är lika ångestfylld längre njuter jag av att vara vaken. Livet har konturer. Att hösten är i full gång förstärker känslan. Luften är krispig, löven är krispiga och mitt sinne är krispigt. Det känns helt okej att det kommer bli kallare och mörkare. Vintern hotar inte mig.
 
Det betyder inte att jag inte är rädd för framtiden. För helt ärligt. Jag är livrädd. Livrädd för att inte vilja leva. Jag kommer bli tvungen att stå på egna ben snart. Och jag vet inte om jag är stark nog. Jag vet att jag är skör. Jag vet att små vindpustar kan få mig att falla handlöst. Jag har precis rest mig upp. Jag har precis bestämt mig för att ge livet en chans. Bestämt mig för att jag vill leva. Och det är där kärnan av min rädsla finns. Jag är rädd för att tro att jag inte vill leva. Jag är rädd att känslorna ska ta över igen. Jag är rädd att känslorna ska tränga undan mina tankar. Jag hatar när jag inte kan tänka klart. När ångesten tar över allt. Då känner jag inte att livet är värt all ångest och svärta. Då gör det så ont att smärta är det enda som finns. Jag vill aldrig känna så igen.  
 
1 Madeliene:

skriven

Hoppas du får en fin onsdag! :)

Svar: Tack detsamma! :)
viskningen.blogg.se