Att önska att jag kunde glömma

Kommentera
Jag vet inte vad som händer med mig. Tankar, känslor och minnen rusar runt inuti. Jag är tillbaka i mitt barndomshem. Känslan är exakt samma. Minnesbilderna har fått skärpa. Jag kan inte titta åt ett annat håll. 
 
Jag minns hans doft. Minns hur jag kände efter varje dag när jag kom hem från skolan. Hade han duschat? Hade han hoppat över duschen och försökt parfymera bort doften av svett, ångest och bakfylla? Hade han inte lämnat sängen alls idag? Hur mycket har han druckit?
 
Jag minns hans händer. Minns hans platta fingrar. Jag minns hans nakna fötter. Minns hans kalsonger. De bara benen. Jag minns hans brännskadade rygg. Jag minns hans bröst. Hans mage. Jag minns allt. Alla detaljer jag önskar att jag aldrig sett. Minns jag. 
 
Jag kan inte värja mig. Inte då och inte nu. 
Plötsligt hade hela min värld vänts upp och ner. Och jag visste att det var fel. Varenda cell i mig skrek att allt var fel. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte lämna. Men jag kunde inte heller stanna. Att vara maktlös är inte ett problem förrän du hade behövt makten. Det skrämmer mig att vuxenvärlden kunde göra så mot mig. Betyder det att jag kommer kunna göra så mot mina barn?