Att rasa ihop

En kommentar
Jag behöver verkligen skriva av mig. Kompis, lyssnar du?
 
Den här dagen har varit tuff. Igår fick jag ett besked som nog var bland det sista jag behöver just nu. Det landade inte förrän i förmiddags. Vad det innebär. Jag är fruktansvärt skör just nu. Jag vet inte varför mitt liv alltid tycks vara såhär. Varför alltid upp och ner? Varför går precis allt åt helvete samtidigt? Jag är så ensam i det här. Den enda som förstår mig är M (och psykologen då). M är också den enda jag inte kan prata om det här med. Det är M som gör mig illa. M har fattat ett beslut som skakar om hela min värld, så som min värld skakades när jag var liten. Mina fötter har aldrig stått stadigt på jorden. 
 
Jag hade bestämt mig för att inte kontakta psykologen eftersom jag ändå tyckte att jag mådde bättre. Det blev att jag ringde henne ändå och det är jag stolt och tacksam över. Jag håller på att lära mig att be om hjälp. Det är en av få saker jag faktiskt kan göra för att förbättra mitt mående just nu. Jag kan inte räkna med M längre. Jag behöver hitta andra vägar. Andra stöttepelare. 
 
Kompis, tack för att just du läser det här. 
Tillsammans är vi mindre ensamma.
 
1 Johanna:

skriven

Kram!

Svar: Kram
viskningen.blogg.se