Att tacka

Kommentera

Imorgon äntligen dags för psykologen igen. Tre gånger kvar. Och min GAD är precis lika illa som när vi började. Jag vet att jag har gjort framsteg. Men de senaste veckorna har det känts som att allt kommit tillbaka. Och det skrämmer skiten ur mig. Nåväl, psykiatrin finns väl alltid som en sista utväg om allt skulle rasa igen. Och om jag håller ett år finns det möjlighet att gå en terapirunda till. Jag har hittat fantastisk vårdpersonal som har gjort så mycket för mig. Jag är så enormt tacksam över dessa människor som funnits där och hjälpt mig när jag inte orkat. Det är människor som gjort mer än vad deras jobb krävt. Människor som vågat visa att de är just människor. Samtidigt har de varit professionella. Jag är så imponerad av dem. Av deras kompetens och engagemang. 


Tack J för att du aldrig gav upp. Du fick mig att orka. 
Tack G för att du lyssnade trots att det inte var ditt jobb. Du fick mig att orka. 
Tack J för att du satte ord på mitt kaos. Du fick mig att orka. 
Tack A för att du guidade mig rätt och tog mig på allvar. Du fick mig att orka. 
Tack M för att du alltid orkar. Du får mig att orka. 

Allra mest tack till min läkare som lyckades få mig att våga berätta, som tog mig på allvar, som såg igenom min fasad, som lyckades förmå mig att orka igenom de allra värsta dagarna mitt liv. Hon ringde mig varje fredag 17.30 innan hon gick hem under den perioden då jag mådde som sämst. Många gånger var det hon som fick mig att våga fortsätta leva. Hur tackar man för något sådant?