Att mötas

Kommentera
Jag känner mig alltid dubbel. Just nu kluven över hur jag känner om M. Vi hade en supertrevlig fika. Han och jag pratade precis på samma sätt som när vi kände varandra. Samma givande samtal. Samma stimulerande diskussioner. Jag vill inte ha honom mer än som vän. Men tänk om han tror det? Tänk om han inte tyckte att det var kul att ses? Tänk om samtalet bara var givande för mig? Tänk om han inte vill träffa mig igen? Ska jag föreslå att vi ska ses igen eller ska jag vänta på att han tar initiativet? Kommer det här göra ont? 

Så många frågor. Så lite svar. Jag kan bara vänta och se. Försöka att inte lägga ner för mycket i det här. Om han inte hör av sig igen så kan det bero på tusen saker som inte har med mig att göra. Om han inte vill träffa mig igen så betyder inte det att jag saknar värde. 
 
En vän berättade igår för mig att hon vill lämna sin man. En stor anledning var att hon hade vuxit ifrån honom. De möttes inte längre i diskussioner. De kunde inte prata med varandra. Hade hamnat i otakt. Jag vet inte mycket om kärlek. Men en sak vet jag. Det är att jag behöver samla på människor som M. Jag behöver fler vänner som jag kan prata med på riktigt. Och när jag blir kär så ska det vara i en man som jag kan prata med. En man som ser mig. Hoppas att han finns.