Till Jessica Karlsson

Kommentera
Hej. 
Jag följer dig på sociala medier. Vi har aldrig träffats. Vi känner inte varandra. Du har ingen aning om vem jag är. Och jag vet inte vem du är. Inte egentligen. Men det var någonting med dig som jag fastnade för. Och jag kan inte ens säga vad.
Du är klok.
Men jag tror inte att det var det som gjorde att det var dina ord jag tänkte på när jag darrade där på bussen. 
Du bär dina ärr. 
Och då menar jag inte ärren på armar och ben. 
Jag menar allt du gått igenom. Jag menar att du tar hand om det. Jag menar att du har förmågan att må dåligt utan att dra ner andra. Och det är där vi möts. Det är där vi hittar vår första likhet. Det är en dubbel egenskap. Vacker och tung. Du berättar om det, du delar med dig. Jag känner för dig, men du skadar inte mig. 
 
Plötsligt kan jag inte formulera mig. Jag vill hylla dig. Jag vill ge dig värme. Jag vill ge dig kraft. För jag tror att du behöver det just nu. Jag har förstått att det är tungt nu. Att det är svårt. Att du krigar på så många fronter. I din kropp. I ditt huvud. I ditt hjärta. Och i ditt hem. Vad stark du är. Vad stark du blir. Jag säger det inte som en uppmaning att orka mer. Jag säger det som en uppmaning att få vara lite svag också. Nej förresten. Jag menar inte att vara svag. Jag menar att få känna dig svag. Det är helt okej. Du håller för det också. 
 
Så vem är jag att skriva allt detta till dig? 
Jag känner mig som en storasyster. Inte för att jag påstår att jag är klokare. Men jag är aningen äldre och har hunnit flytta ut ur en hemsituation som jag tror är lik din. Jag har hunnit gå igenom en behandling för min GAD, utmattningsdepression och panikångest. Jag vill så gärna stötta dig. Jag skriver det här brevet för att jag känner för dig och för att jag önskar att någon skrev det här till mig för ett år sedan. Då när det var som mörkast.
Du är välkommen när du vill. 
Allt gott!
Viskningen