Jag märker att ovissheten tär. Jag märker att det faktum att jag om en månad tvingas bort från det som varit mest fungerade i mitt liv de senaste åren. Jag märker att det är otroligt tungt att inte veta vad jag ska göra sen. Ja, jag vet såklart lite. Jag vet vad jag vill. Jag söker alla jobb som är intressanta. Är så rädd för att aldrig få jobb. Vet hur orealistiskt det är med tanke på hur stor efterfrågan det är på personer med min kompetens. Har redan fått en rad erbjudanden som jag av olika anledningar behövt tacka nej till. Så egentligen vet jag att jag kommer att få jobb. Egentligen vet jag att trots att det kanske dröjer lite så kommer jag få jobb innan sparpengarna är slut. Jag vet ju. Så vad är det som drar och sliter inom mig? 

Att vara allergisk mot ovisshet

Allmänt 5 kommentarer
Jag märker att ovissheten tär. Jag märker att det faktum att jag om en månad tvingas bort från det som varit mest fungerade i mitt liv de senaste åren. Jag märker att det är otroligt tungt att inte veta vad jag ska göra sen. Ja, jag vet såklart lite. Jag vet vad jag vill. Jag söker alla jobb som är intressanta. Är så rädd för att aldrig få jobb. Vet hur orealistiskt det är med tanke på hur stor efterfrågan det är på personer med min kompetens. Har redan fått en rad erbjudanden som jag av olika anledningar behövt tacka nej till. Så egentligen vet jag att jag kommer att få jobb. Egentligen vet jag att trots att det kanske dröjer lite så kommer jag få jobb innan sparpengarna är slut. Jag vet ju. Så vad är det som drar och sliter inom mig? 
Det har varit rörigt ett tag. Allt är så oklart. Framtiden är så oklar. Försöker att inte tänka på att jag snart tar examen. Tänker bara på att jag snart tar examen. Jag ser fram emot att få börja jobba. Men jag är livrädd för att lämna klassen. Att lämna skolan. Att lämna mitt sammanhang. 
 
Tidigare har jag varit orolig för att inte få jobb. Den oron finns kvar, men samtidigt känns det som att arbetsgivare sliter och drar i mig från alla håll. Ett lyxproblem, jag vet. 
 
Det känns som att orden är på väg tillbaka. Har saknat att skriva. Märker att jag har blivit ovan. Märker att det spretar. Jag hoppas att vi hörs snart igen. 

Att uppleva ketchup-effekten

Allmänt Kommentera
Det har varit rörigt ett tag. Allt är så oklart. Framtiden är så oklar. Försöker att inte tänka på att jag snart tar examen. Tänker bara på att jag snart tar examen. Jag ser fram emot att få börja jobba. Men jag är livrädd för att lämna klassen. Att lämna skolan. Att lämna mitt sammanhang. 
 
Tidigare har jag varit orolig för att inte få jobb. Den oron finns kvar, men samtidigt känns det som att arbetsgivare sliter och drar i mig från alla håll. Ett lyxproblem, jag vet. 
 
Det känns som att orden är på väg tillbaka. Har saknat att skriva. Märker att jag har blivit ovan. Märker att det spretar. Jag hoppas att vi hörs snart igen. 
Jag är här. Och jag har saknat dig. Det är smärtsamt när orden lämnar. Hur kan tomrum göra så ont? 
 
Nu är jag säker. Depressionen har mig i ett fast grepp. Hårt kramar han. Så omsluten att varje andetag är en kamp. Absolut allt är jobbigt. 
 
Ibland glimrar det ändå till. I skogen i solen, när jag tränar, frihetskänslan i bilen och så katten såklart. 
 
Annars är det som att jag tappat känseln. Allt är bara stumt. Söker mig till sorgliga minnen och hemska dokumentärer. Bara för att få känna något. Förstår självskadebeteende. Men det har aldrig funkat för mig. Det enda som funkar är att röra på mig. Jag hade nog tränat på tok för mycket om jag hade kunnat. Sedär, något positivt med mina sjuka leder. 
 
Kompis, du som läser. Tack för att du finns. Du ska veta att jag läser allt du skriver.  Det känns fint att vi har sällskap här. Ta hand om dig. 

Att vara deprimerad

Allmänt Kommentera
Jag är här. Och jag har saknat dig. Det är smärtsamt när orden lämnar. Hur kan tomrum göra så ont? 
 
Nu är jag säker. Depressionen har mig i ett fast grepp. Hårt kramar han. Så omsluten att varje andetag är en kamp. Absolut allt är jobbigt. 
 
Ibland glimrar det ändå till. I skogen i solen, när jag tränar, frihetskänslan i bilen och så katten såklart. 
 
Annars är det som att jag tappat känseln. Allt är bara stumt. Söker mig till sorgliga minnen och hemska dokumentärer. Bara för att få känna något. Förstår självskadebeteende. Men det har aldrig funkat för mig. Det enda som funkar är att röra på mig. Jag hade nog tränat på tok för mycket om jag hade kunnat. Sedär, något positivt med mina sjuka leder. 
 
Kompis, du som läser. Tack för att du finns. Du ska veta att jag läser allt du skriver.  Det känns fint att vi har sällskap här. Ta hand om dig.