Att vara deprimerad

Kommentera
Jag är här. Och jag har saknat dig. Det är smärtsamt när orden lämnar. Hur kan tomrum göra så ont? 
 
Nu är jag säker. Depressionen har mig i ett fast grepp. Hårt kramar han. Så omsluten att varje andetag är en kamp. Absolut allt är jobbigt. 
 
Ibland glimrar det ändå till. I skogen i solen, när jag tränar, frihetskänslan i bilen och så katten såklart. 
 
Annars är det som att jag tappat känseln. Allt är bara stumt. Söker mig till sorgliga minnen och hemska dokumentärer. Bara för att få känna något. Förstår självskadebeteende. Men det har aldrig funkat för mig. Det enda som funkar är att röra på mig. Jag hade nog tränat på tok för mycket om jag hade kunnat. Sedär, något positivt med mina sjuka leder. 
 
Kompis, du som läser. Tack för att du finns. Du ska veta att jag läser allt du skriver.  Det känns fint att vi har sällskap här. Ta hand om dig.