Att vara trött

Kommentera
Dagen har varit helt okej. Var inne en sväng på skolan och gjorde en redovisning. Det gick bra. När jag kom hem kände jag att jag verkligen ville träna. Tänkte att jag struntar i att det är en dum idé. Tänkte att jag gör det ändå. Så jag gick ut och sprang. Men tog en kort runda. Knät gör ont. Fan. 
 
Nu under eftermiddagen kom nedstämdheten, oron och ångesten. Kortison gör mig trött och pigg på samma gång. Det är helt omöjligt att beskriva känslan. Bara att den är tärande. Bara att det känns som att jag är jagad men för trött för att springa.
 
Och så känner jag mig ensam. Vill ha någon att prata med. Vill prata om jobberbjudandet. Vill prata om framtiden. Vill prata om min elaka kursare. Vill prata om min mamma. Vill prata om smärtan. Vill prata om oron för min psykolog. Hoppas att min känsla har fel. Min känsla säger att det har hänt något allvarligt med psykologen. Jag behöver inte det. Jag behöver att hon finns nu. Samtidigt, det är mer synd om henne om min känsla stämmer. Håller tummarna för att allt ordnar sig. 
 
Fortfarande snurrar allt. Fortfarande gör ensamheten ont. Fortfarande är jag trött. För trött.