Hur ska jag ta mig igenom helgen? Varenda timme är en plåga. Är så ensam i det här. M är borta. När jag mår som allra sämst är M som regel borta. Det gör så ont. Funderar på psykakuten, men så dåligt mår jag väl inte? Vad ska de göra? Om jag inte mår bättre på måndag ringer jag psykologen. Men är kluven till det också. Vi har bara en gång kvar. Ska jag verkligen "slösa" den gången nu? Samtidigt, det är nu jag verkligen behöver den. 
 
Jag kan inte tänka klart. Jag kan inte formulera mig. Jag har rasat rakt ner i det helvete jag levde i förr. Jag blir lika förvånad varje gång. 

Att må riktigt dåligt

Allmänt En kommentar
Hur ska jag ta mig igenom helgen? Varenda timme är en plåga. Är så ensam i det här. M är borta. När jag mår som allra sämst är M som regel borta. Det gör så ont. Funderar på psykakuten, men så dåligt mår jag väl inte? Vad ska de göra? Om jag inte mår bättre på måndag ringer jag psykologen. Men är kluven till det också. Vi har bara en gång kvar. Ska jag verkligen "slösa" den gången nu? Samtidigt, det är nu jag verkligen behöver den. 
 
Jag kan inte tänka klart. Jag kan inte formulera mig. Jag har rasat rakt ner i det helvete jag levde i förr. Jag blir lika förvånad varje gång. 
Jag vet inte vad som händer med mig. Tankar, känslor och minnen rusar runt inuti. Jag är tillbaka i mitt barndomshem. Känslan är exakt samma. Minnesbilderna har fått skärpa. Jag kan inte titta åt ett annat håll. 
 
Jag minns hans doft. Minns hur jag kände efter varje dag när jag kom hem från skolan. Hade han duschat? Hade han hoppat över duschen och försökt parfymera bort doften av svett, ångest och bakfylla? Hade han inte lämnat sängen alls idag? Hur mycket har han druckit?
 
Jag minns hans händer. Minns hans platta fingrar. Jag minns hans nakna fötter. Minns hans kalsonger. De bara benen. Jag minns hans brännskadade rygg. Jag minns hans bröst. Hans mage. Jag minns allt. Alla detaljer jag önskar att jag aldrig sett. Minns jag. 
 
Jag kan inte värja mig. Inte då och inte nu. 
Plötsligt hade hela min värld vänts upp och ner. Och jag visste att det var fel. Varenda cell i mig skrek att allt var fel. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte lämna. Men jag kunde inte heller stanna. Att vara maktlös är inte ett problem förrän du hade behövt makten. Det skrämmer mig att vuxenvärlden kunde göra så mot mig. Betyder det att jag kommer kunna göra så mot mina barn? 

Att önska att jag kunde glömma

Allmänt Kommentera
Jag vet inte vad som händer med mig. Tankar, känslor och minnen rusar runt inuti. Jag är tillbaka i mitt barndomshem. Känslan är exakt samma. Minnesbilderna har fått skärpa. Jag kan inte titta åt ett annat håll. 
 
Jag minns hans doft. Minns hur jag kände efter varje dag när jag kom hem från skolan. Hade han duschat? Hade han hoppat över duschen och försökt parfymera bort doften av svett, ångest och bakfylla? Hade han inte lämnat sängen alls idag? Hur mycket har han druckit?
 
Jag minns hans händer. Minns hans platta fingrar. Jag minns hans nakna fötter. Minns hans kalsonger. De bara benen. Jag minns hans brännskadade rygg. Jag minns hans bröst. Hans mage. Jag minns allt. Alla detaljer jag önskar att jag aldrig sett. Minns jag. 
 
Jag kan inte värja mig. Inte då och inte nu. 
Plötsligt hade hela min värld vänts upp och ner. Och jag visste att det var fel. Varenda cell i mig skrek att allt var fel. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte lämna. Men jag kunde inte heller stanna. Att vara maktlös är inte ett problem förrän du hade behövt makten. Det skrämmer mig att vuxenvärlden kunde göra så mot mig. Betyder det att jag kommer kunna göra så mot mina barn? 
Det blev en tuff session hos psykologen igår. Hamnade i min historia. Plötsligt var jag tillbaka. Tillbaka i samma känsla av utsatthet. Samma känsla av kontrollförlust. Tårarna rann. Nu till skillnad från då. Men ångesten var densamma. Psykologen sa hans namn och jag tappade andan. Som att trycka på min rädsloknapp. 
 
Jag är rädd för hans doft
Jag är rädd för hans närvaro
Jag är rädd för att han finns kvar i våra liv
 
Men det är inte det värsta
 
Jag är rädd för hans spöke
Jag är rädd för att han har flyttat in i mig 
Jag är rädd för att jag märker att han påverkar mig även när han inte är närvarande
Rädslan för att möta honom fysiskt är ingenting jämfört med att möta honom inom mig. 
 
Jag är rädd för att han ska dö
Jag vet inte riktigt varför. 
Är det för att det skulle vara mitt fel?
Är det för att chansen att få ett erkännande från honom försvinner om han dör?
Jag vet att det inte är mitt fel. 
Jag vet att han absolut aldrig skulle erkänna. 
Så vad är det jag hoppas på?

Att leva med ett trauma

Allmänt En kommentar
Det blev en tuff session hos psykologen igår. Hamnade i min historia. Plötsligt var jag tillbaka. Tillbaka i samma känsla av utsatthet. Samma känsla av kontrollförlust. Tårarna rann. Nu till skillnad från då. Men ångesten var densamma. Psykologen sa hans namn och jag tappade andan. Som att trycka på min rädsloknapp. 
 
Jag är rädd för hans doft
Jag är rädd för hans närvaro
Jag är rädd för att han finns kvar i våra liv
 
Men det är inte det värsta
 
Jag är rädd för hans spöke
Jag är rädd för att han har flyttat in i mig 
Jag är rädd för att jag märker att han påverkar mig även när han inte är närvarande
Rädslan för att möta honom fysiskt är ingenting jämfört med att möta honom inom mig. 
 
Jag är rädd för att han ska dö
Jag vet inte riktigt varför. 
Är det för att det skulle vara mitt fel?
Är det för att chansen att få ett erkännande från honom försvinner om han dör?
Jag vet att det inte är mitt fel. 
Jag vet att han absolut aldrig skulle erkänna. 
Så vad är det jag hoppas på?