Viskningen

Hej. 

Jag följer dig på sociala medier. Vi har aldrig träffats. Vi känner inte varandra. Du har ingen aning om vem jag är. Och jag vet inte vem du är. Inte egentligen. Men det var någonting med dig som jag fastnade för. Och jag kan inte ens säga vad.

Du är klok.

Men jag tror inte att det var det som gjorde att det var dina ord jag tänkte på när jag darrade där på bussen. 

Du bär dina ärr. 

Och då menar jag inte ärren på armar och ben. 

Jag menar allt du gått igenom. Jag menar att du tar hand om det. Jag menar att du har förmågan att må dåligt utan att dra ner andra. Och det är där vi möts. Det är där vi hittar vår första likhet. Det är en dubbel egenskap. Vacker och tung. Du berättar om det, du delar med dig. Jag känner för dig, men du skadar inte mig. 

 

Plötsligt kan jag inte formulera mig. Jag vill hylla dig. Jag vill ge dig värme. Jag vill ge dig kraft. För jag tror att du behöver det just nu. Jag har förstått att det är tungt nu. Att det är svårt. Att du krigar på så många fronter. I din kropp. I ditt huvud. I ditt hjärta. Och i ditt hem. Vad stark du är. Vad stark du blir. Jag säger det inte som en uppmaning att orka mer. Jag säger det som en uppmaning att få vara lite svag också. Nej förresten. Jag menar inte att vara svag. Jag menar att få känna dig svag. Det är helt okej. Du håller för det också. 

 

Så vem är jag att skriva allt detta till dig? 

Jag känner mig som en storasyster. Inte för att jag påstår att jag är klokare. Men jag är aningen äldre och har hunnit flytta ut ur en hemsituation som jag tror är lik din. Jag har hunnit gå igenom en behandling för min GAD, utmattningsdepression och panikångest. Jag vill så gärna stötta dig. Jag skriver det här brevet för att jag känner för dig och för att jag önskar att någon skrev det här till mig för ett år sedan. Då när det var som mörkast.

Du är välkommen när du vill. 

Allt gott!

Viskningen

Vad är du rädd för? Vad ska hända om du smäller i dörren när ingen är hemma? Vad ska hända om du smäller i dörren när någon är hemma? Du går och väntar. Nej, du går inte. Du tassar runt. Väntar. Snart briserar bomben. Du lever inte i kaos. Du lever i väntan på sista droppen. Och alla tomma vinboxar. Vart tar de vägen? Alla turer till systemet. Hur betalar han för dem? Du lever med känslan av att snart rasar allt. En dörr som stängs för hårt och han kommer skada dig. Eller ännu värre. Han kommer att skada sig själv. Du är rädd för att hitta honom när du kommer hem från skolan. Livlös. Du vet att när den dagen kommer, då ser han till att det blir du som hittar honom. Du ska leva med den bilden resten av ditt liv. Den skulden är din att bära. Han säger det inte rakt ut. Han behöver inte det. Du förstår ändå. Ni är överens om en sak. Allt är ditt fel. 

 

Älskade, älskade du. Min finaste lilla tioåring. Hur blev det så? Jag ska ta hand om dig. Jag vill tillbaka. Jag vill låsa upp dörren med guldnyckeln. Lägga handen på det trasiga handtaget och öppna dörren en sista gång. På vägen in måste jag stänga dörren till torkskåpet. Svära över alla skor som inte får plats på skohyllan. Hälsa på katten. Hon som var min. Hon och jag mot familjen.

Och så är det den där doften. Hemmadoften. Den som var trygghet. Den som ibland ersattes av doften av otrygghet. Hans svett, hans alkoholångor, hans ångest. Bakfylla. Ibland hans parfym. Ett hopplöst försök att dölja svärtan. Och jag. Ett andetag och jag visste precis hur kvällen skulle bli. Hur många timmar jag behövde ligga vaken och lyssna. Hur många timmar det tog innan jag kunde andas ut. Innan jag kunde sova. 

Men idag är det annorlunda. Idag tar jag mig in i huset för att rädda dig. Och jag vet var du finns. Du sitter ihopkurad i din säng. Tvn på låg volym för att höra när han kommer. Men han kommer inte. Du kan andas ut. Det är bara jag. Jag tar din hand och drar dig ur sängen. Innan vi går finns det en sak vi måste göra. Tillsammans ska vi slå sönder hans fåtölj. Vi ska hälla ut hans vin och vi ska krascha hans dator. Den som visslar sig igenom dygnets alla timmar. 

Hans liv ligger inte i dina händer. Det är inte du som har förstört. Bägaren är det han som har fyllt. Droppe för droppe. Du har försökt överleva. Du har gjort precis allt och lite till för att göra allt bra igen. Du blev lämnad ensam redan som litet barn. Då, när du var tio år. Och jag vill säga en sak till dig. Det här är enkelt och viktigt. 

Det är inte ditt fel. Jag älskar dig.