Han bor nära mig. Jag ser honom när jag cyklar in till stan. Han haltar fram med rullatorn framför sig. 20 kg tyngre än när jag kände honom. Några nyanser rödare i ansiktet. Några nyanser mörkare ögon. Jag håller andan och tittar bort när han passerar. 
 
Han finns i era liv. Ni pratar om honom som den goda gamla vän han är. För er. Jag vågar inte säga att jag inte vill höra. Jag vill radera allt om honom från mitt medvetande. Men jag lägger allt på minnet. 
 
Han finns i sina barn. Vi ser varandra då och då. Båda tittar bort. 
 
Han sitter brevid mig på tåget. Hans doft. Den tar över allt. Får mig att bli arg på mig själv för att jag måste andas. Tvingas dra in honom. Doften som går raka vägen till mitt hjärta. Får pulsen att rusa. Doften som startar filmen i mitt huvud. Får bilderna att blixtra inuti. Doften som knyter ihop lungorna. Får mig att kippa efter luft. Han sitter där. Blockerar mina flyktvägar. Och jag är liten igen.
 
Vi möts ibland. Kramas och utbyter artighetsfraser. Han låtsas att han är glad över att se mig. Jag spelar med. Vågar inget annat. Han har makten. Han är den goda av oss två. Jag är lika rädd idag som alltid. När blir jag fri?

Att aldrig bli fri

Allmänt Kommentera
Han bor nära mig. Jag ser honom när jag cyklar in till stan. Han haltar fram med rullatorn framför sig. 20 kg tyngre än när jag kände honom. Några nyanser rödare i ansiktet. Några nyanser mörkare ögon. Jag håller andan och tittar bort när han passerar. 
 
Han finns i era liv. Ni pratar om honom som den goda gamla vän han är. För er. Jag vågar inte säga att jag inte vill höra. Jag vill radera allt om honom från mitt medvetande. Men jag lägger allt på minnet. 
 
Han finns i sina barn. Vi ser varandra då och då. Båda tittar bort. 
 
Han sitter brevid mig på tåget. Hans doft. Den tar över allt. Får mig att bli arg på mig själv för att jag måste andas. Tvingas dra in honom. Doften som går raka vägen till mitt hjärta. Får pulsen att rusa. Doften som startar filmen i mitt huvud. Får bilderna att blixtra inuti. Doften som knyter ihop lungorna. Får mig att kippa efter luft. Han sitter där. Blockerar mina flyktvägar. Och jag är liten igen.
 
Vi möts ibland. Kramas och utbyter artighetsfraser. Han låtsas att han är glad över att se mig. Jag spelar med. Vågar inget annat. Han har makten. Han är den goda av oss två. Jag är lika rädd idag som alltid. När blir jag fri?
Där jag bodde började högstadiet redan i sjätte klass. När jag skulle sluta femte klass skulle vi göra slutprov. Jag fick alla rätt i alla ämnen. Under högstadiet presterade jag bara sämre och sämre. Och gymnasietiden... Ja, jag har ju skrivit om den förut. Jag var en typisk VG+ elev. Med mina (och min skolas) mått mätt var det på gränsen till godkänt. Helt okej, inte mer. Sedan har jag studerat några år på universitet. Jag har alltid klarat allt. Allt har gått helt okej. Men jag har aldrig presterat sådär bra som jag har känt att jag borde. Det kan bero på en massa olika saker. Min ambitionsnivå? Min oförmåga att vara nöjd? Min intelligensnivå? Min lathet? 
 
Jag har alltid trott att jag inte var smartare än VG. Jag har alltid trott att jag var familjens lågvattenmärke intelligensmässigt. Mina föräldrar är chefer. Mina syskon är civilingenjörer och läkare. Och så jag. Lite flummig. Sysslar med saker som inte går att mäta. Nu läser jag mitt sista år på universitetet. Jag har inte mått bra sedan jag slutade femman. Min hjärna har inte fungerat ordentligt sedan jag slutade femman. Nu mår jag bra. Och skolan har aldrig gått bättre. Det är helt fantastiskt att märka att jag inte är korkad och lat. Jag har inte haft förutsättningarna för att prestera i skolan. Jag har behövt överleva. Då är det inte konstigt att hjärnan inte är intresserad av linjära ekvationer. Alla känslor har blockerat tankarna. 
 
Jag älskar känslan av att faktiskt kunna sätta mig vid datorn och skriva en uppsats på en dag. Jag älskar känslan av att det bara flyter. Jag älskar att kunna läsa en avhandling och förstå texten. Det tog alldeles för många år för mig att komma tillbaka. Det tog alldeles för många svek från vuxenvärlden. Men nu är jag här. Här hos tioåringen. Och jag älskar det. 

Att tro att man är korkad

Allmänt 2 kommentarer
Där jag bodde började högstadiet redan i sjätte klass. När jag skulle sluta femte klass skulle vi göra slutprov. Jag fick alla rätt i alla ämnen. Under högstadiet presterade jag bara sämre och sämre. Och gymnasietiden... Ja, jag har ju skrivit om den förut. Jag var en typisk VG+ elev. Med mina (och min skolas) mått mätt var det på gränsen till godkänt. Helt okej, inte mer. Sedan har jag studerat några år på universitet. Jag har alltid klarat allt. Allt har gått helt okej. Men jag har aldrig presterat sådär bra som jag har känt att jag borde. Det kan bero på en massa olika saker. Min ambitionsnivå? Min oförmåga att vara nöjd? Min intelligensnivå? Min lathet? 
 
Jag har alltid trott att jag inte var smartare än VG. Jag har alltid trott att jag var familjens lågvattenmärke intelligensmässigt. Mina föräldrar är chefer. Mina syskon är civilingenjörer och läkare. Och så jag. Lite flummig. Sysslar med saker som inte går att mäta. Nu läser jag mitt sista år på universitetet. Jag har inte mått bra sedan jag slutade femman. Min hjärna har inte fungerat ordentligt sedan jag slutade femman. Nu mår jag bra. Och skolan har aldrig gått bättre. Det är helt fantastiskt att märka att jag inte är korkad och lat. Jag har inte haft förutsättningarna för att prestera i skolan. Jag har behövt överleva. Då är det inte konstigt att hjärnan inte är intresserad av linjära ekvationer. Alla känslor har blockerat tankarna. 
 
Jag älskar känslan av att faktiskt kunna sätta mig vid datorn och skriva en uppsats på en dag. Jag älskar känslan av att det bara flyter. Jag älskar att kunna läsa en avhandling och förstå texten. Det tog alldeles för många år för mig att komma tillbaka. Det tog alldeles för många svek från vuxenvärlden. Men nu är jag här. Här hos tioåringen. Och jag älskar det. 
Fortsättning...
Jag minns inte hur jag kom tillbaka till sängen. Mitt nästa minne är vårdcentralen. Jag fick en remiss till reumatologen. Jag hade fått Reiters syndrom. En autoimmun sjukdom. Mitt immunförsvar hade börjat angripa mina leder. Jag fick höra att det skulle gå över men att det kunde ta lite tid. Ett år senare hade jag fortfarande ont. Tillbaka till reumatologen och beskedet om att det ibland är så. Ibland går Reiters över till någon diffus ledvärk. Ingen vet varför. Läkaren sa att det aldrig kommer att gå över. Det fanns inte så mycket att göra. 
 
Jag skulle alltså ha ont i hela kroppen i resten av mitt liv. Det kändes som att läkaren gav mig en stor tung sten som jag bara skulle ta emot. Lycka till. Tack!
 
När jag sökte vård för min ångest för ett drygt år sedan fick jag träffa en fysioterapeut. Hon blev förvånad över att jag aldrig fått sjukgymnastik tidigare. Av olika anledningar rann sjukgymnastiken ut i sanden. När jag nu träffade en annan sjukgymnast för några dagar sedan berättade hon att den läkaren som jag träffade för sex år sedan aldrig lät sina patienter sjukgymnastik. Det gör mig så arg. Jag försöker att inte tänka på hur det hade kunnat vara om jag fått sjukgymnastik redan då. Jag saknar min gamla kropp. Jag saknar att få röra på mig. Jag tror på att om jag kan bygga upp min muskulatur igen så kan jag avlasta mina leder. Jag hoppas verkligen på vattenträningen. Idag ska jag träna i en grupp tillsammans med andra i min ålder. Jag vill aldrig sluta träna igen. Håller tummarna för att mitt bråkiga knä håller för det här. 

Min sjukdom - del 2

Allmänt En kommentar
Fortsättning...
Jag minns inte hur jag kom tillbaka till sängen. Mitt nästa minne är vårdcentralen. Jag fick en remiss till reumatologen. Jag hade fått Reiters syndrom. En autoimmun sjukdom. Mitt immunförsvar hade börjat angripa mina leder. Jag fick höra att det skulle gå över men att det kunde ta lite tid. Ett år senare hade jag fortfarande ont. Tillbaka till reumatologen och beskedet om att det ibland är så. Ibland går Reiters över till någon diffus ledvärk. Ingen vet varför. Läkaren sa att det aldrig kommer att gå över. Det fanns inte så mycket att göra. 
 
Jag skulle alltså ha ont i hela kroppen i resten av mitt liv. Det kändes som att läkaren gav mig en stor tung sten som jag bara skulle ta emot. Lycka till. Tack!
 
När jag sökte vård för min ångest för ett drygt år sedan fick jag träffa en fysioterapeut. Hon blev förvånad över att jag aldrig fått sjukgymnastik tidigare. Av olika anledningar rann sjukgymnastiken ut i sanden. När jag nu träffade en annan sjukgymnast för några dagar sedan berättade hon att den läkaren som jag träffade för sex år sedan aldrig lät sina patienter sjukgymnastik. Det gör mig så arg. Jag försöker att inte tänka på hur det hade kunnat vara om jag fått sjukgymnastik redan då. Jag saknar min gamla kropp. Jag saknar att få röra på mig. Jag tror på att om jag kan bygga upp min muskulatur igen så kan jag avlasta mina leder. Jag hoppas verkligen på vattenträningen. Idag ska jag träna i en grupp tillsammans med andra i min ålder. Jag vill aldrig sluta träna igen. Håller tummarna för att mitt bråkiga knä håller för det här.