Det är vår. Jag cyklar hem från skolan. Jackan och hjälmen i cykelkorgen. Jag cyklar förbi min första kärlek. Jag cyklar förbi pulkabacken. Jag cyklar förbi mina vänners hus. Snart kan jag se mitt hem. Snart kan jag se carporten. Snart kan jag se om han är hemma. Snart vet jag hur min eftermiddag kommer bli. Mammas bil är som vanligt borta. Hans bil står där. På snedden. Den får egentligen inte plats. Den är inklämd. Blockerar ingången till huset. Förstör rabatten. Förstör det som kunde ha vuxit där. Jag måste hoppa av cykeln och försiktigt leda den förbi hans bil. Jag aktar mig för att repa lacken. Jag önskar att jag vågade repa lacken. Cykeln trycker jag in bredvid hans barns oanvända cyklar. Hans motorcykel går att ana bakom allt hans bråte. Den står där och påminner oss alla om hans tragik. Vi låtsas att vi inte ser den.

 

Innan jag sätter nyckeln i dörren tittar jag in genom glaset. Hans skor står där innanför dörren. Hans tröja hänger på en köksstol. Han syns inte till. När jag öppnar dörren kommer katten och stryker sig mot mitt ben. Jag lyfter upp henne. Hon luktar som han. Min katt. Luktar som han. Hela mitt hem luktar som han. Jag vet inte var han är. Jag vet att han mår dåligt idag. Doften av ångest, svett och bakfylla. Idag har han inte ens försökt parfymera bort det. Jag vill smita direkt in på mitt rum. Men jag måste säga hej. Jag vill inte bli straffad igen. Så jag ropar lite lagom högt. Väntar inte på svar. Det kommer ändå aldrig. När jag stängt dörren till mitt rum andas jag ut. Inte förrän man slappnar av märker man att man har spänt sig. Tv på låg volym. Inga ljud utanför. Är han vaken? Lever han?

 

Tyst öppnar jag dörren. Inga ljud. Köket är tomt. Kylen är full. Mammas hemlagade mat. Hans köpta tårta (men egentligen äter han inte sötsaker). Hans energidrycker (han är ju alltid så trött). Jag hittar en påse med grillad kyckling. Öppnar den och ser att det bara är massa ben kvar. Resultatet av hans nattliga äventyr. Mitt i min suck hör jag en smäll från ovanvåningen. En smäll från hans grotta. Så tyst jag kan lägger jag tillbaka kycklingen i kylen och smyger tillbaka till mitt rum. Det är svårt att smyga snabbt. Men jag har övat. Jag hinner precis in på mitt rum innan jag hör honom komma ner. Vad ska han göra nu? Varför är han inte på jobbet? En ny våg av ångest, svett och bakfylla trycks in under min dörr. Knarret från fåtöljen utanför. Hans fåtölj. Jag hör hur han letar efter fjärrkontrollen. Jag hör hur han hittar den. Tv på hög volym. Datorns pipande. Datorns susande. Och mina andetag. 

Att vara liten

Allmänt Kommentera

Det är vår. Jag cyklar hem från skolan. Jackan och hjälmen i cykelkorgen. Jag cyklar förbi min första kärlek. Jag cyklar förbi pulkabacken. Jag cyklar förbi mina vänners hus. Snart kan jag se mitt hem. Snart kan jag se carporten. Snart kan jag se om han är hemma. Snart vet jag hur min eftermiddag kommer bli. Mammas bil är som vanligt borta. Hans bil står där. På snedden. Den får egentligen inte plats. Den är inklämd. Blockerar ingången till huset. Förstör rabatten. Förstör det som kunde ha vuxit där. Jag måste hoppa av cykeln och försiktigt leda den förbi hans bil. Jag aktar mig för att repa lacken. Jag önskar att jag vågade repa lacken. Cykeln trycker jag in bredvid hans barns oanvända cyklar. Hans motorcykel går att ana bakom allt hans bråte. Den står där och påminner oss alla om hans tragik. Vi låtsas att vi inte ser den.

 

Innan jag sätter nyckeln i dörren tittar jag in genom glaset. Hans skor står där innanför dörren. Hans tröja hänger på en köksstol. Han syns inte till. När jag öppnar dörren kommer katten och stryker sig mot mitt ben. Jag lyfter upp henne. Hon luktar som han. Min katt. Luktar som han. Hela mitt hem luktar som han. Jag vet inte var han är. Jag vet att han mår dåligt idag. Doften av ångest, svett och bakfylla. Idag har han inte ens försökt parfymera bort det. Jag vill smita direkt in på mitt rum. Men jag måste säga hej. Jag vill inte bli straffad igen. Så jag ropar lite lagom högt. Väntar inte på svar. Det kommer ändå aldrig. När jag stängt dörren till mitt rum andas jag ut. Inte förrän man slappnar av märker man att man har spänt sig. Tv på låg volym. Inga ljud utanför. Är han vaken? Lever han?

 

Tyst öppnar jag dörren. Inga ljud. Köket är tomt. Kylen är full. Mammas hemlagade mat. Hans köpta tårta (men egentligen äter han inte sötsaker). Hans energidrycker (han är ju alltid så trött). Jag hittar en påse med grillad kyckling. Öppnar den och ser att det bara är massa ben kvar. Resultatet av hans nattliga äventyr. Mitt i min suck hör jag en smäll från ovanvåningen. En smäll från hans grotta. Så tyst jag kan lägger jag tillbaka kycklingen i kylen och smyger tillbaka till mitt rum. Det är svårt att smyga snabbt. Men jag har övat. Jag hinner precis in på mitt rum innan jag hör honom komma ner. Vad ska han göra nu? Varför är han inte på jobbet? En ny våg av ångest, svett och bakfylla trycks in under min dörr. Knarret från fåtöljen utanför. Hans fåtölj. Jag hör hur han letar efter fjärrkontrollen. Jag hör hur han hittar den. Tv på hög volym. Datorns pipande. Datorns susande. Och mina andetag. 

Han bor nära mig. Jag ser honom när jag cyklar in till stan. Han haltar fram med rullatorn framför sig. 20 kg tyngre än när jag kände honom. Några nyanser rödare i ansiktet. Några nyanser mörkare ögon. Jag håller andan och tittar bort när han passerar. 
 
Han finns i era liv. Ni pratar om honom som den goda gamla vän han är. För er. Jag vågar inte säga att jag inte vill höra. Jag vill radera allt om honom från mitt medvetande. Men jag lägger allt på minnet. 
 
Han finns i sina barn. Vi ser varandra då och då. Båda tittar bort. 
 
Han sitter brevid mig på tåget. Hans doft. Den tar över allt. Får mig att bli arg på mig själv för att jag måste andas. Tvingas dra in honom. Doften som går raka vägen till mitt hjärta. Får pulsen att rusa. Doften som startar filmen i mitt huvud. Får bilderna att blixtra inuti. Doften som knyter ihop lungorna. Får mig att kippa efter luft. Han sitter där. Blockerar mina flyktvägar. Och jag är liten igen.
 
Vi möts ibland. Kramas och utbyter artighetsfraser. Han låtsas att han är glad över att se mig. Jag spelar med. Vågar inget annat. Han har makten. Han är den goda av oss två. Jag är lika rädd idag som alltid. När blir jag fri?

Att aldrig bli fri

Allmänt Kommentera
Han bor nära mig. Jag ser honom när jag cyklar in till stan. Han haltar fram med rullatorn framför sig. 20 kg tyngre än när jag kände honom. Några nyanser rödare i ansiktet. Några nyanser mörkare ögon. Jag håller andan och tittar bort när han passerar. 
 
Han finns i era liv. Ni pratar om honom som den goda gamla vän han är. För er. Jag vågar inte säga att jag inte vill höra. Jag vill radera allt om honom från mitt medvetande. Men jag lägger allt på minnet. 
 
Han finns i sina barn. Vi ser varandra då och då. Båda tittar bort. 
 
Han sitter brevid mig på tåget. Hans doft. Den tar över allt. Får mig att bli arg på mig själv för att jag måste andas. Tvingas dra in honom. Doften som går raka vägen till mitt hjärta. Får pulsen att rusa. Doften som startar filmen i mitt huvud. Får bilderna att blixtra inuti. Doften som knyter ihop lungorna. Får mig att kippa efter luft. Han sitter där. Blockerar mina flyktvägar. Och jag är liten igen.
 
Vi möts ibland. Kramas och utbyter artighetsfraser. Han låtsas att han är glad över att se mig. Jag spelar med. Vågar inget annat. Han har makten. Han är den goda av oss två. Jag är lika rädd idag som alltid. När blir jag fri?
Där jag bodde började högstadiet redan i sjätte klass. När jag skulle sluta femte klass skulle vi göra slutprov. Jag fick alla rätt i alla ämnen. Under högstadiet presterade jag bara sämre och sämre. Och gymnasietiden... Ja, jag har ju skrivit om den förut. Jag var en typisk VG+ elev. Med mina (och min skolas) mått mätt var det på gränsen till godkänt. Helt okej, inte mer. Sedan har jag studerat några år på universitet. Jag har alltid klarat allt. Allt har gått helt okej. Men jag har aldrig presterat sådär bra som jag har känt att jag borde. Det kan bero på en massa olika saker. Min ambitionsnivå? Min oförmåga att vara nöjd? Min intelligensnivå? Min lathet? 
 
Jag har alltid trott att jag inte var smartare än VG. Jag har alltid trott att jag var familjens lågvattenmärke intelligensmässigt. Mina föräldrar är chefer. Mina syskon är civilingenjörer och läkare. Och så jag. Lite flummig. Sysslar med saker som inte går att mäta. Nu läser jag mitt sista år på universitetet. Jag har inte mått bra sedan jag slutade femman. Min hjärna har inte fungerat ordentligt sedan jag slutade femman. Nu mår jag bra. Och skolan har aldrig gått bättre. Det är helt fantastiskt att märka att jag inte är korkad och lat. Jag har inte haft förutsättningarna för att prestera i skolan. Jag har behövt överleva. Då är det inte konstigt att hjärnan inte är intresserad av linjära ekvationer. Alla känslor har blockerat tankarna. 
 
Jag älskar känslan av att faktiskt kunna sätta mig vid datorn och skriva en uppsats på en dag. Jag älskar känslan av att det bara flyter. Jag älskar att kunna läsa en avhandling och förstå texten. Det tog alldeles för många år för mig att komma tillbaka. Det tog alldeles för många svek från vuxenvärlden. Men nu är jag här. Här hos tioåringen. Och jag älskar det. 

Att tro att man är korkad

Allmänt 2 kommentarer
Där jag bodde började högstadiet redan i sjätte klass. När jag skulle sluta femte klass skulle vi göra slutprov. Jag fick alla rätt i alla ämnen. Under högstadiet presterade jag bara sämre och sämre. Och gymnasietiden... Ja, jag har ju skrivit om den förut. Jag var en typisk VG+ elev. Med mina (och min skolas) mått mätt var det på gränsen till godkänt. Helt okej, inte mer. Sedan har jag studerat några år på universitet. Jag har alltid klarat allt. Allt har gått helt okej. Men jag har aldrig presterat sådär bra som jag har känt att jag borde. Det kan bero på en massa olika saker. Min ambitionsnivå? Min oförmåga att vara nöjd? Min intelligensnivå? Min lathet? 
 
Jag har alltid trott att jag inte var smartare än VG. Jag har alltid trott att jag var familjens lågvattenmärke intelligensmässigt. Mina föräldrar är chefer. Mina syskon är civilingenjörer och läkare. Och så jag. Lite flummig. Sysslar med saker som inte går att mäta. Nu läser jag mitt sista år på universitetet. Jag har inte mått bra sedan jag slutade femman. Min hjärna har inte fungerat ordentligt sedan jag slutade femman. Nu mår jag bra. Och skolan har aldrig gått bättre. Det är helt fantastiskt att märka att jag inte är korkad och lat. Jag har inte haft förutsättningarna för att prestera i skolan. Jag har behövt överleva. Då är det inte konstigt att hjärnan inte är intresserad av linjära ekvationer. Alla känslor har blockerat tankarna. 
 
Jag älskar känslan av att faktiskt kunna sätta mig vid datorn och skriva en uppsats på en dag. Jag älskar känslan av att det bara flyter. Jag älskar att kunna läsa en avhandling och förstå texten. Det tog alldeles för många år för mig att komma tillbaka. Det tog alldeles för många svek från vuxenvärlden. Men nu är jag här. Här hos tioåringen. Och jag älskar det.